Emetofob-Hanna
Hej! Idag tänkte jag berätta lite om dendär störande och ångestskapande delen av mig, spyfobi-jaget, Emetofob-Hanna. Tycker att det passar bra nu såhär i influensatider då allt sprider sig som löpeld och ångesten är som värst. Orsaken till varför jag skriver detta inlägg är för att jag vill sprida kunskap om fenomenet och samtidigt är det nog lite terapeutiskt för mig att fundera över och skriva om det. Jag tror ockkså att det är superbra för mig att öva på att prata om det, skriva om det och att vara öppen med det här problemet överlag. Har ju skrivit lite om detta tidigare, så kolla gärna in det först om du inte gjort det, du hittar inlägget här.
Åh, det känns svårt att skriva nu, vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja så att jag får med allt, det finns så mcket att berätta. Nå, nånstans måste jag börja, så, jag tänker mig att den här delen av mig själv är lite som djävulen och ängeln på mina axlar, ni vet, sådär som i barnfilm. Och jag känner en stark hatkärlek till dem. Mest hat. Men som sagt, ängeln finns också. Djävulen är den som ger mig panik varje gång jag hör något om spysjuka eller illamående, den som skapar alla tankar på spyor och spysjuka. Jo för det är så, att jag tänker på det varje dag och det är så otroligt ångestskapande. Jag har inte gått en dag på denna jord utan att tankar som "shit, tänk om jag blir sjuk nu", "tänk om jag blir matförgiftad av det här", "NEJ, jag känner mej illamående!!". Speciellt den sista, "jag känner mig illamående", är en så otroligt vardaglig sak för mig. Jag mår illa typ 70% av min vakna tid. Förstås mår jag ju inte illa påriktigt, utan det är inbillning av illamående, jag är så stressad över att må illa så att jag framkallar känslan av det själv, sjukt eller hur. Nå, att jag mår illa så mycket gör det himla svårt för mig att veta om jag verkligen mår illa påriktigt. Jag vet inte om det är rädd-för-att-må-illa-illamående eller "äkta" illamående, vilket ju förstås leder till att jag tror att jag är illamående och ska bli sjuk typ hela tiden.
Som man kanske förstår så bidrar fobin till en stark bakterieskräck och ett behov att veta vad jag äter, så att det inte är gammalt eller dåligt tillagat. Jag har ganska mycket problem att äta mat utanför mitt eget hem. Eller ja, skolmat och mat hemma hos andra går nog bra, men restaurangmat eller snabbmat känns genast jobbigare. För att inte tala om utomlands. Har svårt med all sorts mat utomlands, till och med den jag själv köper i butiken. Inte typ frukt, godis eller "torrskaff" som pasta och ris, men annars det mesta. Håller mig på en ganska enformig linje när jag är utomlands, pizza och pastarätter går bra och det mesta som är vegetariskt, förutom "rå" sallad förstås, det kan ju vara riktigt illa. Äter heller aldrig kyckling utomlands, det gillar jag inte ens att äta hemma eller i skolan, trots att jag älskar det. Det känns så himla synd ändå, eftersom jag älskar mat och att pröva på nya rätter från olika länder osv, så det krockar så hårt med spyfobin. Det är nog här som fobin påverkar och begränsar mig mest också, är ofta så rädd för att äta, så trots att det är gott och jag är hungrig kan jag känna ångest över över det. Det här är ju inget som syns eller märks, för jag äter såklart alltid den mat som serveras, går på restaurang och trycker i mig kyckling, men det är ett ångestmoment.
Eftersom det här är något som följer mig hela tiden så möter jag ganska mycket utmaningar sådär i vardagen. Till exempel mitt sommarjobb inom äldreomsorgen, eller praktiken på dagis förra våren, då jag varje dag går runt på helspänn och hoppas så in i helvete att ingen ska spy under mitt skift. Så klart är ju detdär jäkligt jobbigt, samtidigt som det är bra att jag inte ger upp ett annars underbart jobb på grund av min rädsla och det är något jag är jättestolt över. Dessutom är det bra att jag övar på att vara i situationer där jag vet att det kan hända en sådan grej, övar min tolerans liksom.
Ängeln då? Jag skrev ju att det sitter en ängel på andra axeln också, om även en mycket liten en, så finns hon där. Det är hon som skyddar mig från spysjukan, typ ser till att jag är försiktig med maten och att jag har rena händer. Okej, det här låter så himla töntigt märker jag nu, men det är bara så det är.. Hur som helst, det är bevisat att människor med emetofobi spyr mera sällan än andra, eftersom deras "spytröskel" är högre då man är van att hålla emot så länge det bara går. Så, med denna fakta i bakhuvudet känns det ju inte för mig sådär supermotiverande att försöka slippa fobin, om det nu ens är möjligt, för då kan det ju hända att jag faktiskt skulle spy oftare. Dessutom är det ju också bevisat att det är mycket svårt att bli helt "frisk" från emetofobi och jag är mycket starkt övertygad om att jag aldrig kommer att kunna bli det. Fin inställning, jag vet.
Om jag ska försöka plocka fram något positivt med denna skiträdsla så är det att jag är mycket försiktig med alkohol. Jag har en stark självbehärskning vad gäller drickande, för om man dricker för mycket finns ju risken att man spyr, både när man är full och dagen efter, och jag skulle aldrig sätta mig i en position där jag själv orsakat att jag kräks. Nog finns det gånger för mig då det gått överstyr, men spy på grund av alkohol, nej, I don't do that.
Jag tror nästan att det får räcka med spyprat för denna gång, men om det finns något du undrar över så fråga jättegärna, som kommentar här eller varför inte face2face. Jag behöver nämligen öva på att prata högt om det med människor, så att jag kommer ifrån känslan av skam och försöka göra ämnet mindre känsligt för mig själv.